Om boken: 2015 / Officiell historisk vetenskap är van att presentera Anna Ioannovna milt sagt som inte den ryskas mest framstående figur tronen på 1700-talet. Detta är delvis sant – kejsarinnan har inte uppmärksammats genom århundradena för vare sig högprofilerade gärningar eller karaktärsdrag. Tio år av hennes regeringstid gick fredligt för Ryssland. Och om det inte vore för Lazhechnikovs berömda roman "Ishuset", vilken av våra samtida skulle ha kommit ihåg att det fanns en sådan drottning? Dessutom, att döma av historien berättad av författaren, en dam med en tydligt inte söt karaktär, som för skämtets skull nästan frös två gycklare på en isig bröllopssäng. Det är sant att alla dessa idéer, som Lazhechnikovs bok, är ganska långt ifrån verkligheten. Nästan alla hennes verkliga angelägenheter var i skuggan av myter - kampen för det polska arvet, de första kampanjerna på Krim, erövringen av Sibirien, framväxten av inhemsk opera och balett, det kejserliga hovet på europeisk nivå, det finansiella välfärden för statskassan. Och viktigast av allt, drottningen visste hur man älskar uppriktigt och passionerat. Och under dess yttre snöiga lugn rasade sådana bränder att de kunde smälta inte bara is, utan också härdat stål.